Ibland är det som om jag står på en kant snubblandes och travandes. Är det detta som jag alltid söker? I huvudet ekar att ingenting måste hända, ändå slänger jag ibland mig rakt in i djävulsgapet medan jag ibland bara glider in utan att röra något. Jag tror inte att jag är mer levande då men jag är ändå ack så programmerad att söka mig till dessa faror. Mitt minne, min självhistoriskakunskap, är bristfällig om inte obefintlig och detta trots att jag spenderat århundranden med att vandra i gamla minnen, i gamla caféer och i frusna ögonblick som när steget in i bussen togs och bort från mig och i blodet som sipprade ut ur mitt finger för jag skurit mig och du var sjuk. Mina ögon tröttnade på bilder för länge sedan. Mina ögon tröttnade på färger för länge sedan. De är avtrubbade, de är distanserade och de är halva tiden någon annanstans. Jag rör mig mot friheten: ingen historia, ingen framtid men när jag ser spegeln kan jag inte låta bli att se det romantiska skimmer som omger rummen bakom mig och viljan att leva i den tiden på ett annat sätt och detta trots att viljan att vara plankton och bara flyta igenom medan allt fast förflyktigas är starkare än någonsin. Tiden är sig ändå inte lik. Dimman utanför bussfönstret medan explosioner på skyn skedde skymtar jag ibland precis som den kalla och uppfriskande luften som omgav oss när du på sätt och vis lämnade mig och sa adjö och jag kollade upp mot himlen på fenomen som fanns där. Det är charmen i det hela. Icke-skeendet och rörelser som passerar precis förbi dig. Allt konkret blir vardagligt och cementeras och tas slutligen upp av strömmen som tillslut dödar alla rörelser, människor och byggnader. Men möjligheterna är oändliga när punkten aldrig riktigt sätts, för det jag såg på himlen var inte det definitiva slutet utan dörröppningen som ledde rörelsen från något konkret till något flytande och det försvann precis som den där dagen och den där luften. Splittrades och nu finns alla dessa element någon annanstans och jag stöter bara på dem en och en i olika dimensioner. Min längtan och vision är ibland stark men tittar jag bakåt för länge och mäter avståndet till saker och ting så vrids både jag och tiden ur led. Tittar jag för långt framåt så stöter jag bara på orden som jag en gång dyrkade: vi är alla olyckor som väntar på att hända. Jag trodde en gång att jag skulle vara stöpt och stabiliserad för länge sedan, jag trodde en gång att denna dag aldrig skulle komma. Ibland vet jag att världen brinner, jag springer till och med rakt ut i den och lockar med händerna upp lågorna mot skyn, men hur mycket jag än förtränger det så brinner alltid allt ut och i askan fortsätter floder att rinna och jag med dem och om jag en dag blir vind och luft så är jag övertygad om att bränderna och floderna fortsätter efter mig och att rörelsen kommer vara minst lika brutal och befriande i vakuum som den är ovanför och under ytan. När jag var någon annanstans så var jag osäker på om någon annan var på riktigt. En annan gång levde jag under vatten och en annan gång under sand. När jag bodde där luften är kallare, stället dit man alltid kan fly, så kallade skogen på mig med ljud och färger och jag undrar ibland vad som skulle skett om jag föll för frestelsen. Den själen finns inte i denna stad men det är okej för det är inget jag behöver. Skogen här må sakna ondskan och faran som finns norrut men våran stilla vänskap gör mig gott. Distanserar mig och ger mig alternativ till den högljudda och brutala flykten. Inget eller ingen behöver hända. Allt är konstruerat och kan historiseras. Hjärnan är en tankemaskin, ta den inte så seriöst. Allt det här har jag lärt mig efter snart tio år och jag har också lärt mig att tio år varken är en kort eller lång tid utan bara olika tillfällen. Ska jag vara orolig av att jag inte störs lika mycket som alla andra av faktumet att vi rusar så snabbt och att det var så länge sedan och att jag inte längre bryr mig så mycket om var jag hamnar, vad jag har eller vilket nummer jag har? Det är inte likgiltighet, eller som jag förut kallade det indifferens, utan frihet och det är en hängivenhet till saker som både är större och mindre på en och samma gång. Det är de små sakerna, det finns inget större. Jag sa det förr, men tror det först nu. Känslor kommer och går och kan följas från dess ursprung till dess utlopp. Ta de inte så seriöst. Finn lycka i processen, följ med ibland. Gläds över att du är fast i de små sakerna som bubblar upp från magen. Faller ibland för impulsen men mitt i strömmen, mitt i helveteteselden, kan jag ändå skratta och följa de små skeendena: ibland eld som smeker sig över min hud, ibland den succesiva stängningen av ett öga. Här och nu. Ensam som förr och med ord som kommer tillbaka så känner jag mig både rädd, skamsen, glad, lycklig och förväntansfull medan jag återser alla mina gamla demoner, fiender, vänner, kärlekar och brinnande hus. Det fortsätter ändå alltid. Jag somnar om. Vaknar igen. Som jag alltid gör.