är vi inte alla diffusa klockan halv-elva en lördag som pågått väldigt länge? den söta smaken av att inte veta ett dugg om världen. de fina ljuden från 60-talet som verkar lösa de problemen. de härliga dagdrömmarna till låtarna i bilar på väg mot en stad man inte bor i. "åh, jag tänker hänge mig åt dig efter denna låt" känslan av att se sig själv i ett skyltfönster och inte förstå vad som ser tillbaka på dig. att fingra på en kapsyl i fickan när man står i bankomatkön. alla läsa lokaltidningen från sin hemstad och inte hitta sig själv i den. att ständigt bita sig i tungan när man kommer på något, eller säger något fel. kommer på det medan orden rullar ut. "bette davies style"
att tro att hela ens liv kommer att handla om att citera låtar och somna i bilar av märket volvo på vägen mellan katrineholm och norrköping. att allt bara kommer handla om att hela tiden hamna i köpcentrumkulturen. att stå och se på något spektakel, där ingen känner något. alla har ju gett upp.