Enda sättet att dämpa min panik är att skriva RICHEY-citat på armen. Jag måste ha musik på extremt hög volym. Jag försöker gå en promenad men jag badar i vattenpölar. JAG INSER DET NU. Alla mina tankar är någon annans, alla mina åsikter har jag tagit från någon som vet bättre. Jag kan inte leva utan att totalt gräva ner mig i ord och dess totala sanning och faktumet att människor runt omkring mig inte verkar ha en aning. Mitt totala hat gentemot människor förstör mig för jag inser att jag säkert skulle må bra av att bli en del av det de representerar. Läser "Om moralens härstamning" för man måste ha koll, jag måste ha koll, jag måste läsa allt, jag måste ha hört allas åsikter, jag måste kunna förkasta alla, jag måste kunna förkasta allt så jag får ursäkter. JAG kan inte komma ifrån spectators of suicide för det är världens bästa text egentligen och även när jag försöker skriva så skarpt och klart så förstår ingen vad det handlar om. Politiska dikter, politiska texter på alla hemsidor omkring i detta land är skissartade och tunna och simmar omkring i sina egna motsättningar. Jag bryr mig egentligen inte att jag inte får så mycket respons på de texterna för det bevisar egentligen bara deras giltighet. OM jag skulle behöva hävda mig i mitt skrivande så skulle jag kunna skriva pluss muss molntuss dikter också. MEN det är ju så värdelöst. Det hjälper inte mig att sova, det dödar inte paniken. Det finns ingen utmaning i det heller. De spelar på triviala känslor, triviala livsstilar och en simplisitet om världen som hör hemma på gymnasiet. Inte för att jag har något emot att saker är simpla och problemen som jag ser är simpla men så extremt strukturella. Jag vet inte riktigt varför jag bryr mig så mycket, jag förstår inte ens varför denna avsmak gentemot det mesta jag läser och ser kommer nu. Förr i tiden sket jag bara i det, det vara bara yta yta yta. Men nu verkar det blivit personligt och jag märker att jag också isolerar mig och blir en himla martyr, tar flaggan och opponerar mig. Jag föraktar inte människor för att de lever på det sättet de gör, jag föraktar ingen för att de väljer att hänge sig åt en kultur (som den franske sociologen Durkheim sa: samhället påverkar individen mer än individen kanske själv inser). Men jag föraktar faktumet att jag trots min humana ideologi så blir jag bortglömd av alla. Faktumet att man måste överge så mycket för att leva något så när rätt. Jag föraktar faktumet att jag har ett samvete som sträcker sig bortom mig själv och att jag faktiskt bryr mig om människor. Det är ruskigt ohälsosamt egentligen; det lämnar dig ensam, det gör dig galen, det äter upp dig och det håller dig vaken om nätterna. Det ger dig en känsla av att vara så hjälplös som är så enorm att den får dig att överge termer som svart-vit och ont-gott.
Det här är kanske något som sker bortom mitt direkta medvetande eller så är det en försvarsmekanism, ett sätt att överleva. Men jag håller på och göra mig själv till Richey James Edwards. Vem ska annars rädda oss? Vem vill bli räddad? MÄNNISKOR VERKAR JU HA DET RÄTT TREVLIGT.