slowlydown
NOT ALL THOSE WHO WANDER ARE LOST


Morgon skrivet en kväll
onsdag 14 februari 2007

Det finns inget koncept att knyta ann till. Jag är trött och när jag ligger i min svarta soffa med ögonen fästa i taket så inser jag att människor egentligen inte träffas. TV: n är på, nästan på ljudlöst, jag kan höra hur den viskar och jag tänker: människor träffas inte, inte på de sätten som jag rör mig på i alla fall. De är ändå bara en massa barer, fester, skolor, ställen. Det är allt vad det är. Det är allt vad det är. Jag rör mig inte på ställen. Faktum är att jag inte kan komma ihåg senast jag faktiskt ärligt var intresserad att vara del av en situation. Jag vill nästan konstant fly från den punkten där jag står och försvinna för jag ser människan som otroligt trasig. Eller är det jag som är trasig för jag har lite svårt att gå upp på morgonen.
Jag borde verkligen göra något åt det här totala föraktet som jag verkar ha gentemot andra människor. Eller jag tenderar att ha scheman (schematan, kog psyk.) för alla människor som jag ser. Visst alla har vissa antaganden utifrån vad de ser men jag har dragit det här till den absoluta spetsen. Människor är, och ENDAST är, min upplevelse av dem. Det är hemskt för jag upplever saker så hemskt. Ibland tror jag att min teori om att man exakt kan avgöra hur människor är utifrån vilka skor de har är sann. DEN SLÅR SÅ RÄTT. Jag förkastar människors livsval som om det vore frukostflingor (Coca-Cola hade en monter på universitetet idag, i Key-huset, precis där man kommer in, och jag kan inte med ord beskriva den rädsla som slog mig då. DE HAR KOMMIT HIT. Jag har vaga minnen av att i montern så stod två unga kvinnor, en definitivt med blont hår, troligen studenter och jag var tvungen att krama innehållet i min hand, en vattenflaska med etiketten (EVIAN) bortriven, så hårt att händerna fortfarande är röda och mitt sällskap "PETER" verkade vara sugen på att gå dit och få smaka på light drycken. Jag skulle ha kunnat döda honom på stört, paniken var så total men jag sa något chickt om aspartam, jag har tränat länge nu. Jag citerade något som jag läste i en tidning hos tandläkaren någon gång. "Hur kan du välja light när du inte vet följderna. Med socker så har vi i alla fall vägen till vår undergång utstakat. Aspartam, det är ett minfält." Efter det satte vi oss ner och åt vår lunch och medan jag läste igenom tv-guiden kom en flicka i balklänning till mig och störde och jag sa att hon störde men hon trodde att det var ett skämt för jag har den tonen när jag talar och allt hon sa sen var ett flörtigt "det här skulle nog passa dig". Jag höll sedan i något typ av häfte, reklam för något evenemang. Jag glömde bort maten efter det för bortom D-hunset så såg jag att himlen höll på att bli röd. ) och denna förkastning är så totalt skoningslös så att jag tror att den i slutändan kommer förkasta och förinta mig. INDIE är ett mainstream begrepp, studenter är fulla idioter utan riktning, svartklädd för sakens skull, smink för vädret och kaffekoppar för det är så man lever nuförtiden. Alltid på väg, alltid på väg till någon fest någonstans och jag gråter medan jag somnar för jag inte känner något och jag tror faktiskt att tårarna är artificiella, något jag gör för att överleva. Jag har totalt gett upp tanken att människor blir räddade, träffar varandra. DET ÄR BARA STATISTER. Allt som egentligen sker är att jag vaknar upp och går och gör kaffe och somnar i köket igen vaknar upp läser en bok spiller saker på mattan och skriker åt ingen alls för det är så jag borde vara. Jag har tre flourtabletter i munnen. Snart vaknar jag igen.