slowlydown
NOT ALL THOSE WHO WANDER ARE LOST


Vardagsmat
lördag 10 februari 2007

Känslan av att vara tom och oanvändbar i en stad där det alltid regnar. Där jag alltid fryser och där bilarna aldrig blinkar. Jag glider alltid längs gatan för jag vill att det ska gå snabbt medan jag metaforiskt går under. Mitt liv tar inte slut, när jag är nitton år, även om jag gärna vill tro det. Även om jag är ensam i staden där alla saknar ett ansikte. Känslan av att tålmodigt tro på att det finns människor i världen som kanske kan rädda mig. Även om jag alltid får känna efter lite extra på morgonen för att komma över tron att jag dött. Drömmer om våren för att det är poetiskt, rent praktiskt är det samma sak som vintern: långa nätter, korta dagar och sekunder bestående av panik