Eftertryckligt så för jag ännu en sked med flingor mot munnen. Men precis innan skeden ska till att utföra sitt uppdrag med att ge mig mat så för jag undan den, låter den balansera i luften. Jag ser med frågande min ut igenom fönstret och så tänker jag:
"stod det här i kontraktet?"Det enda rimliga svaret jag kan komma på en sådan här lördag i ett Linköping man knappt känner igen är faktiskt 'nej, det här livet fanns inte med'.
Men vad ska man göra? Få panik? Det är egentligen rätt underbart. Bara jag, helt ensam, i ett helt år.