slowlydown
NOT ALL THOSE WHO WANDER ARE LOST


Stafett
torsdag 17 januari 2008

victorward tar semester för han har bränt ut sig mellan anna, adam, bertil och britta bordet (och allt därimellan). Inte mycket till paus, egentligen någonsin. Jag överlämnar hela mitt öde till statistik och det logiska i spelet. Jag hänger mig. Bugar och börjar kalla mig GhostCoach. Spelar på fester du förstår, i små små rum. Ettor och nollor. Nästan dygnet runt. Jag har trott jag blivit räddad så många gånger att jag nu slutat tro på hjältar. Men tiden räddar mig. Igår natt var det tungt. Jag kände för: cigg (konstigt nog), mord, undergång och bara lite fritid - på riktigt. Det är som när jag var liten och framtanden med jämna mellanrum blev avbiten. Jag tänkte alltid då när jag var som mest nere och arg på mig själv att jag aldrig riktigt uppskattar den vanliga vardagen då tänderna är där, utan först när de var borta igen. Jag inser att jag inte lärt mig det än. Samma sak nu. Jag dricker för mycket vatten tror jag men jag måste ju dricka något. När jag får råd köper jag ett paket citrontuggummi för det gillar jag men jag överanvänder dem. Ständigt så känner jag för ett, och tar ett men jag känner att jag måste spotta ut det för snabbt för jag har dåligt samvete för att jag tuggat för många eller bara för att det inte känns riktigt rätt . För vad jag alltid tänker på när jag tuggar citrontuggummi är på sen sommaren 2006 då jag steg ut från ryds centrum och hade precis tagit ut paket med min gröna bomullsjacka och jag öppnade det rakt där på plats, och solen sken och jag tror jag tog en buss men på något vis även om mina minnen är rätt obetydliga och vaga från den sensommaren och hösten så längtar jag fruktansvärt mycket dit för det var så mycket enklare och mindre komplicerat än detta liv som jag lever nu och jag har så svårt att sova för jag lider av känslan att jag kanske på något vis svikit mig själv och mina drömmar och jag funderar på hur jag ska komma tillbaka till detta nolltillstånd som jag söker och som jag i alla fall gillar för därifrån kan man komma någonstans med någon ny. Men jag vet inte riktigt längre. Jag har ju planer för mig. Det är inte omöjligt på något vis. Det är bara lite knepigt.