slowlydown
NOT ALL THOSE WHO WANDER ARE LOST


sommar
onsdag 11 juni 2008

Jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen denna sommar. Uppåt eller neråt, norr eller söder. Det vore trevligt att göra precis som förra året fast bättre men det känns på något konstigt sätt att jag bundit mig till denna stad i sommar men det är i sig rätt absurt för man kan aldrig riktigt bli bunden till något fullt ut. Stannar jag här kommer jag hamna i fler och fler situationer vilket säkert bara är nyttigt för mig men å andra sidan skulle det vara skönt att vara genuint trygg igen för jag har inte varit det på så väldigt länge. Sen känns det som att det är sista chansen att ha den typen av sommar igen för den världen dör, den faller bokstavligen sönder och samman framför mina ögon (och det får mig att känna mig trasig någonstans inombords). På något vis känns det som om jag hela mitt liv framöver kommer sakna de somrarna och på något sjukt sätt alltid se tillbaka till dem och söka efter dem i alla situationer och i alla städer för det är så jag fungerar tror jag. Jag märker det allt oftare, det är som den här drömmen, bilden, idén och känslan av rymden som jag måste spela upp för mig själv varje kväll innan jag somnar för att kunna känna mig vettig, verklig och fortfarande mig själv. För någonstans är jag inte i bitar.