Det är svårt, för detta är verkligen slutet på sätt och vis. I våras brann Linköping, nu dör staden. Samtidigt tar mycket av det jag på senare år varit, mitt vardagliga liv, slut. Det måste göra det, detta är en för radikal förändring för att någonting ska överleva. Det finns inget sätt för mig att undvika detta. Det enda sättet för mig att i huvudtaget överleva är att tillfullo ta mig till det här. Alla bromsar i mitt huvud leder bara till explosioner. Men det är svårt och det är jobbigt och om det inte leder till något bra så kommer jag smälta och ramla in i dåliga mönster. Jag vet inte vart jag egentligen är påväg eller vad jag strävar efter, bara att jag måste vidare från det här. Imorgon åker jag tillbaka till Umeå.
Jag är inte här - jag är borta.