slowlydown
NOT ALL THOSE WHO WANDER ARE LOST


Realisering
tisdag 16 september 2008

Det är i en konflikt som jag befinner mig i. Jag kan inte riktigt förklara förför det blivit så just nu. Men det har slagit mig att jag, mitt sätt att vara, mina idéer, mål och allt kanske är galet. För det händer ständigt saker som får mig ur balans - hälften av tiden är jag inte mer än mina impulser och behov. Blir sorgsen över saker som ingen annan ens noterar, saker som egentligen inte borde vara rätt så sorgliga. Han visar mig en telefon och inombords sprängs något i tusenbitar. Jag ler och nickar. Människor som går längs vägen och de verkar alla så sönder. Till slut känns det som jag är ytterligheten – jag är yta i dess mest renaste form. De idéerna som jag haft och min världsbild har varit så mycket sjukare än de som jag föraktat om man lyssnar på vad jag gjort. För jag har refererat och jag har ätit andras ord till frukost men när allt hela tiden kommer till kritan, ögonblicket där man har chansen, så är jag värre än alla andra. När jag öppnar munnen kommer cancer och AIDS ut i färger. Svälten i Afrika bor i min mage. Bristen på kärlek, isoleringen, förtvivlan, barnen i två delar är saker som på sätt och vis blivit mig när man ser på saker ovanifrån. Hur kan man någonsin kritisera någonting och samtidigt följa ’Sex and the city’? Det är totalt absurt. Det är parodi, tragedi och komedi i en och samma röra. Jag är MTV i dess mest innersta form, jag ler till kassörskor på ICA.

Men samtidigt har jag märkt att mitt behov att distansera mig från de grupper och rörelser som jag tidigare identifierade mig med och helst av allt ville vara med har växt med varje dag. Alla dessa uppdelningar i subkulturer och idealiseringar av kulturer som egentligen saknar ideal gör mig illamående och galen. Indie är värdelöst begrepp, Gud och jag verkar inte behöva varandra, vänskap verkar kräva uppgivenhet och kärlek slutade vara relevant för länge sedan. Hur blir man det här och i finns det någon giltighet i detta? Vart ska man ta vägen efter det här? Vilket håll leder varken upp eller ner? Det är på denna punkt som jag befinner mig där idéer först på senare tid verkligen blivit idéer och inte livsstil. På väg mot skolan och jag ser på himlen, ibland kan jag känna hur jag dras isär i två bitar och när jag ser på mina fötter är det harmoni.