Det verkar som det är först nu som jag kan förstå detta språk. Kanske därför jag aldrig riktigt fastnat i detta ljudhål tidigare. Det relaterade inte tillräckligt mycket till mig då - New Order ägde världen - utifrån det lyssnade jag på de här låtarna. Men nu börjar texterna plötsligt tala till mig och deras landskap börjar bli synligt utanför mitt fönster. Plötsligt känns Umeå som Manchester, hur många träd vi än har här. Det finns något väldigt genuint i det här. I Grant Gee:s dokumentär säger de, "en av de sista sanna historierna i musikhistorien" och det gör en både nedslagen men ändå lättad. Det blir inte så mycket bättre än så här inom "rock". Ingen gör det som joy Division. Ingen gör det som New Order. Så fungerar det för mig och jag har äntligen återfunnit känslan att jag inte behöver försvara denna åsikt. För allt det är i mitt huvud och handlar om det centrala i mitt liv och alla andra är andra människor som ser saker annorlunda.