1 plastmugg Rousseau vin, 3 gin och tonic och 4 glas Pepsi. Inte någon vodka. Jag har sett alla här förr. Jag känner ingen. Pratar bakom min mun. Min historias smak kommer fram i denna plastmugg ikväll. Märker att jag okontrollerat lutar huvudet mot väggen då och då. Vi lämnar denna dal, staden brinner i våra färger. Vi är en skolklass i gult.
Jag försöker äta ur en godispåse i smyg men någon kommer på mig och tar fram mobilkameran.
”Det finns ingen situation där du inte har något sött”. Jag känner mig som en karikatyr av något som jag inte är så jag måste lyssna på en låt om pyramider. Ute regnar det, folk vinkar till oss från busshållsplatser.
I bankomatkön avslöjas planer om mig som planerats bakom min rygg och som redan skett. Jag ljuger och säger:
”Vem är hon?” I kön till ett ställe som vaktas till varje pris så ramlar vi in i någon jag mött förut men aldrig träffat. Men jag kommer ihåg att jag var imponerad – hennes glasögon såg ut att sitta upp och ner. Senare pratar andra om oss och mitt blod säger att vi verkligen är pusselbitar för vi pratade med varandra. Men allt jag hade att säga till henne var att vi inte kom någonstans i denna kö och att jag var blöt om fötterna.
Vi flyr över staket och går på vad som är skyltat som en jazzklubb men inuti spelar de bara metal och hårdrock. Allt är vitt fast svart. Fortsätter tala bredvid min mun. Ramlar hemåt och allt jag längtar efter nu är lugna röster i TV:n som pratar om krig.