…och plötsligt bryts vågen – precis på denna plats och i denna tid. Jag ser hur den sakta men säkert återvänder till havet och någonting inuti mig har nu äntligen tagit slut. Tomheten som nu härskar inuti mig har jag längtat efter – smakat på dess namn i mörka nätter och färglösa drömmar. Likgiltighetens paradis – den yttersta smaken av lyx. Jag vet inte vad det är som jag nu återvänder till. Är det sommaren 2007? Jag har minnen om långa nätter som aldrig blev mörka människor som bara var sin sexualitet och jag på verandor med andra generationer. Eller är det längre tillbaka i tiden vi måste gå för att hitta något som skulle kunna likna en hel människa? Allt jag vet nu är att tiden tagit slut. Framtiden spelar inte längre någon roll – det totala nuet. Detta är det som jag måste leva i för att undvika sprickorna i min fasad, dras tillbaka ut i havet. Simma på ytan och sätta i halsen. Nu dyker vi ner och låter vågorna styra oss. Vi är plankton, sjung med. Det finns ingen framtid och ingen historia. Något destruktivt måste jag i denna stund ha kvar men även det kommer att dö. Nu blir vi underbara, båtar på väg mot solen. Nu har allt gjorts som någonsin måste göras och året tog slut. Gråta ut på ett golv, väggar utan tapeter, bilolyckor i mörkret. Först nu är jag tom igen och jag ler och går in i väggar, fortsätter in i vita rum och är på något vis lycklig igen. Framtiden: ett stort runt ord – upplösning: jag tar den som den kommer.