Det blir snart ett år sedan men Linköping var min fiende. Jag antar att jag var på väg att gå under, från alla håll kom nya vågor. Som mest tom - gammal och ny, framtid och historia så bestämmer jag mig för att cykla. Det hade regnat, nu sol och i luften antar jag att det vår. Den blöta känslan av kall luft som finns efter regn. Långt bort kunde man känna sommaren som kom i hög hastighet - den jag aldrig skulle komma till.
Och jag cyklar förbi universitetet, jag fortsätter bortåt mot Lambohov och smaken av 2006 och vi rundar staden och King of Convenience får plötsligt sin mening. Det är en lång nedförsbacke på väg in mot staden och jag glider, glider, glider och solen är matt och jag blir förälskad i den. På väg in mot staden, genom staden, så inser jag också varför jag på något konstigt vis gillade denna stad - fast den utsatt mig för så mycket. Men genom historien, genom alla hemska punkter, så har de små sakerna alltid funnits där och det är saker som jag klängt mig fast vid och det gjorde mig lycklig i ett litet format. Denna kväll står de alla längs vägen och vinkar av mig - för vi båda vet att jag är på väg bort från denna stad, jag flyr norrut. Någonstans kommer jag tillbaka - hela min historia och min framtid.