Om jag kastar mig ner längs strömmen – precis mellan dina drömmars viadukter - skulle du hitta mig där då? Skulle du kyssa mina ögon och lägga mig ner i en lugn tystnad? För jag föds igen, denna gång på havets andra sida där horisonten slukar båtar och solar. Det är jag som sätter hjulen i rörelse och gör himlen blå ibland orange och med dig fast på ryggen så slår jag in dörrarna och hoppar in i alla färger som finns på andra sidan. Ler och glömmer bort hur ilska, sorg och slutet smakar. Med min mun som inte behöver tala och mina fingrar som inte behöver känna och mitt huvud som slutat snurra och vintern som kommer att bli sommar innan den ens börjat.