...och kylan kliade under mina ben när jag närmade mig stadsdelen på höjden. Ingen bor här längre, granarna sjunger i kör. Detta är en sluss, en plats på vägen mot bättre ställen. Det är i dessa snöhögar som jag sovit i, det är i dessa trasiga fotspår som jag dansat. Sjön som vi aldrig besökte och ljuset som förföljde oss mot skolan varje dag och ljudet som fanns längre in. Det var varje gång jag öppnade ögonen. Det var varje gång jag stängde öronen. Det blev aldrig varmt i denna del av staden och jag var aldrig riktigt hemma men aldrig riktigt borta här. Men allt var svart-vitt. Jag sov i duschen. Jag sov på golvet. Jag sov vid datorn och utanför fönstret dansade granarna och ville locka iväg mig till en helt annan värld.
Färgen liksom drogs fram av hennes fötter när hon följde med mig till stadsdelen på höjden. Röd. Blå. Grön. En linje färg som jag kunde följa för att ta mig ur denna istid och äntligen kunna hoppa in i solskenet och smaka på vågorna. Hon målade mitt ansikte vitt. Hon målade mitt ansikte rött. Hon målade mitt ansikte grönt och medan hon talade, medan hennes små läppar rörde sig, såg jag att resten av min kropp äntligen började få tillbaka sin färg och sin värme. Hon var varm när jag var kall.
Följ linjen av röd, grön och blå mot Ålidhem. Glöm bort denna höjd. Glöm bort staden på slätten och glöm bort resterna av dig som ligger och dinglar någonstans i en annan del av landet. Årstiderna fungerade aldrig i stadsdelen på höjden. Höst över till vintern och sen vår men sen höst igen. Sommaren somnade in, skedde någon helt annanstans och på ett helt annat sätt. Jag - rådjuret framför billjuset - vande mig vid denna melodi och dans och trodde att livet fungerade på detta vis. Kallt aldrig varmt och utan färg och ton och känslor och minnen. Mitt huvud var dött. Alla älskade mig.
Följ färgen mot Ålidhem. Surfa på känslan, ät vågorna. Fett och socker till lunch och idéerna som aldrig existerade, där i stadsdelen på höjden. Jag är rädd, rädda mig. Mina drömmar, fyllda av vita rum. Och jag som ingen skulle rädda. Och jag som skulle sluta existera. Och jag som skulle sluta äta. Och jag som skulle sluta känna. Och jag som aldrig skulle bli älskad. Vilken gravitation styr henne? Vilka fysiska lagar har hon i sitt totala våld då hon på något vis har kraften och makten att vända hela världen upp-och-ner. Nydala blir Ålidhem. Kyla blir värme. Hatad blir älskad. Tomhet blir glädje. Ondska blir godhet. Svart blir rött. Världen har så mycket färg nu efter hon kom och jag tror verkligen innerst inne, där drömmarna och stränderna bor, att färgerna kommer direkt från henne och jag springer efter och hoppar i denna vattenspridare av färg för det är äkta lycka. Världen har så mycket kärlek. Jag är allt hela tiden och all ondska som någonsin attackerat mig har försvunnit. Min historia: räddad. Min framtid: räddad. Mina ord tar slut. Mitt huvud tar slut. Att reflektera spelar ingen roll, jag har fått mening. Från stadsdelen på höjden till stadsdelen under bron och vidare vart än hennes färger för mig.