Det var natten när natten verkligen tog slut och tillslut blev tillräckligt mycket natt. Och medan hon talade, medan hon andades drog hon mörkret ut ur mitt huvud och bort från mina trasiga fönster. Jag är verkligen precis där jag ska vara just nu och vad som än händer mig kommer jag vara okej för runt mig finns det skyddsnätet som kallas hennes varma armar och ögon. Plötsligt var jag ahistoriserad på ett sätt jag inte trodde var möjligt ens för några timmar sedan. Plötsligt struntade jag i allt som någonsin har hänt mig, alla golv som jag någonsin kravlat omkring på, för jag märkte först nu att jag bara följde den härliga röda färgen från hennes fötter som förde mig norrut. Det är en insikt att inte ens jag kan ta och stjäla våra minnen och alla platser där jag älskat henne på utan att bara hon kan erövra min historia och göra den till en historia skriven av vinnare. För jag känner äntligen att det är jag som vinner. Jag känner mig oövervinnerlig och jag känner mig överlycklig.
Hennes flashlighthänder mitt i natten, hennes julklappar till mig under min ögonlock, en viskning mitt i natten om att jag älskar henne. En vintern som skulle kunna få fortsätta hur länge som helst då jag ändå ser sommaren i hennes hår och ögon. Alla löv som jag sparkat efter och jagat i drömmar kan somna in och alla spöken som någonsin dansat med mig kan äntligen fortsätta vidare ut i rymden (där de hör hemma, där de bara vill få lite lugn och ro). För jag bryr mig inte längre, jag känner inte på det där sättet längre. Jag känner mig hel och är så älskad att jag känner att mina fötter lyfter när jag andas och här - två meter över marken - finns det inte plats för det sättet att tänka på.
I natt var sista attacken någonsin, det vet jag. Och inte ens den hårdaste smärtan rakt in i hjärtan kunde ändra på något och när jag blev som svartast, äckligast och mest motbjudande så förstod hon mig och drog mig till sig och slängde mig inte utför stupet. Inte ens min trasiga hjärna kan komma åt världens bästa jul. Inte ens min trasiga hjärna kan få bort känslan och vetenskapen att hon älskar mig. Hur jag än vrider och vänder på mig, hur jag än försöker skapa historia och skapa svartsjuka så händer inget. Enda sedan oktober, vad jag än försöker känna och vad jag än gör så är det kärlek i grunden och jag kan inte eller har ett behov av att förklara det. Det blev som en färg, som följde efter mina armrörelser. Alla mina hemska sidor har bara runnit av. Hon har stirrat på dem och sett förbi dem och låtit dem rinna henne och samtidigt borstat bort dem från mina tunga (nu lätta) axlar, och det är endast världens bästa person som kan göra det. Jag är likgiltig inför allt i hennes tidigare historia som verkligen bara är detaljer precis som jag inte tänker alltför mycket på alla detaljer i mitt tidigare röriga liv. Det är hennes gränslösa kärlek som gjort mig så här - gjort mig som jag är på riktigt. Det var något i sättet som hon var vilket tog fram mina bästa sidor, vilket gjorde att jag kunde stiga ut ur mitt huvud och äntligen bli på riktigt och bli den människa som jag alltid varit men som på grund av en brinnande värld gömt sig på stränder och i trädgårdar.
När det inte fanns något mer att ta på i natt, när huvudet tagit slut - vad finns kvar? Kärlek. Ett suck som leder till leendet i mitt ansikte. Vad finns kvar? Allt. Jag ser henne le från andra sidan Lindell-kön. Jag ser hennes ansikte medan jag vänder mig om i lektionssalen och plötsligt dras jag från min eskapism och i en våldsam rörelse var jag tillbaka i verkligheten som jag inte varit i på flera år och chocken satte sig i hjärtat, kysste den på samma vis som hon nu gör när hon ler upp från ytan och ser på bara mig. Jag ser hennes ögon medan hon ser upp från mina axlar samtidigt som jag inser att jag inte uppfattat ljuden från Idol på flera minuter. Plötsligt bara en färg i mitt huvud. Jag känner de vita varma vantarna som hon ger mig för att natten är kall och regnig och känner fortfarande lukten av dem för hela helgen innan jag lämnade tillbaka dem gick jag och luktade på dem för de var hennes händer samtidigt som de nu var mina. Jag känner lukten av trappuppgången som hon släpper in mig i och hissen där hon kysser mig medan vi åker upp, ibland ner. Den pirrande känslan i magen medan hon svarar mig i telefon och sedan springer ner och syns genom dörrens glas finns fortfarande kvar i magen för det är där den bor. Jag ser hennes blänkande ögon mitt i natten i rummet söderut i juletid och jag känner hur tapeten, soffan, min kropp och hela världen smälter samman just på den punkten där hon sitter. Min historia, framtid och nutid, och det kan ingen ta ifrån mig.
Hur kan man någonsin uttrycka en tacksamhet eller en sådan lycka som jag känner? Ibland är jag rädd att jag medan jag får kvitton från kassören i affären ska säga:
"och alltså, jag är gränslöst älskad och löjligt lycklig". Och jag är rädd för att varje gång jag ska öppna min mun när hon är nära ska säga
"tack för att du älskar just mig för jag har varit så jävla äckligt trasig men jag har nu glömt bort hur det känns". Jag vill inbilla mig att ingen känner som vi gör, att ingen i världen känner den tryggheten som jag känner. Inget kan attackera mig och inget kan göra mitt liv misslyckat. Jag vet att jag kommer att vara lycklig, äkta sann lycka, för alltid och är så otroligt glad att jag hittat det så tidigt och jag inser att i världen utanför hennes famn ser förhållanden och världen inte riktigt alltid ut så men min historia är tydligen annorlunda för allt är verkligen precis som jag önskat mig. Världens vackraste och bästa person älskar verkligen mig och det är inget som min hjärna hittat på utan det vet jag för i varje rörelse hon gör säger hon det till mig och därför är mitt själ alltid varm.