färgen försvinner från tapeten
flagnar som om den vore ditmålad
ljuset letar sig in
och skapar skuggor
någonstans kan man höra historien stå och vissla
någonstans sveper min gamla skugga förbi
snön har fallit
snön har smält
våren har kommit
vita blommor har klätt marken
sommaren har viskat deras namn
gräs har bott mellan mina tår
sjön har sträckt ut sig framför mig
kittlat mina tår
räddat mina somrar
orange har dragit ner mig i lövhögar
mörkret har gått i virvlar och gett mig lyktor
och snön har fallit
och jag har viskat hennes namn
längs gräset
längs havsbottnen
och under lövhögar
där jag bor och
smakar på det
allt är allt hela tiden
och jag kan aldrig ta slut
för sjön dansar när sommaren kommer
och vita blommor fyller hagar om våren
en blå himmel med vita moln
det gula landskapet längs slätten
där jag såg mig falla från det blåa
ner mot det gula
och jag var lycklig
och jag cyklar längs grusvägar
och vinden blåser längs mina
uppkavlade ben
och staden blir till landsbygd
och älven finns alltid nära
och jag visslar att jag aldrig ska bli så gammal igen
och hösten blev aldrig så kall som hösten innan
för hos henne kan jag gömma mig
och snön föll
den har dränkt alla i staden utom mig
för jag är
där hon är
runt de engelska öarna
i de italienska tornen
på alla platser som hon målar
med sina kvicksilver ögon
där månljuset badar
och i de öppna ljusa rummen
när nattlamporna släcks
så springer jag omkring
bland borden och stolsbena
och jagar min egen skugga
och skrattar och leker att
jag ligger i en hage i Högsjö
och hon är
där jag är