slowlydown
NOT ALL THOSE WHO WANDER ARE LOST


Substans och eller mening
lördag 10 april 2010

Jag borde äta något. Något med substans eller mening. Dessa trasiga delar av min kropp som rinner igenom mina händer ner i avloppet. Hem ljuva hem. Mörkret smutsen och carl, en historia om ett liv på en kniv. Får jag gratulera du är livrädd med stil. Ner i rören, ner i sängen. Upp i luften. Ut i rymden. Ditt trasiga dumma huvud, pojk – åk inte ut i rymden där är det kallt aldrig varmt. Men här under täcket klibbar jag fast och tar slut men är varm även om jag fryser. Ute snö vatten och gräs. Människor som dansar i färg. Om snön försvinner kan du inte gömma dig i den. Följ med snön ner till havet, simma med svarta änglar. Gå på bottnar som är röda när de inte är mörka. Det blöder i mina ögon öron näsa mun. Vattnet i halsen och klumpen i magen. Fråga inte mig. Fråga industrin för det är de som planterar allt sådant här i min mage. Att gråta utan riktning och utan anledning. Kanske bara en sak att göra när det inte finns något på tv men var så snäll och blöt inte ner lakanen för mycket lilla du för där ska du sova när solen blir till månen och mörkret attackerar dig igen. Jag borde äta något. Något med substans eller mening. Vita piller, sömntabletter. Jag är inte glad jag är inte ledsen. Jag klättrar upp för väggen och letar efter fasta punkter. Alla tak som jag någonsin stirrat in i har varit vita precis som de vita rummen som finns i mitt huvud. Varför blir vi så här? Vi är ju inte ledsna vi är bara för oss själva. Det är kanske inte som i filmen, vita lögner att äta och bjuda på när jag bjuder in staden och/eller floden. Jag tror nog jag är galen, kanske, ibland kanske galen. Men man kan alltid träffa på mig i nästa liv, när jag jagar färg i stora rum och vita hav. Kött och blod. Stumparna som jag känner att jag består av. Inte känner jag igen mig själv, jag tar avstånd! Han är galen (kanske). Kanske är det något jag gör bara för att det inte finns något på tv men var så snäll att berätta varför jag inte fungerar i detta ensamma tillstånd: ”du ser himlen bli röd och fläckar bli till hål. Jorden öppnar sig för att sluka mig”. Det var en vit mardröm. Attack mot våra målade rum. Sluta skicka brev till dig själv. Sluta bränn dig själv på bål lilla söta gubben, du som hade glaset exploderat i ansiktet. Herr fyrkant. Du är trasig det finns inget kvar att älska. Inget kvar på tv. Men jag är ju underbar! Herr fyrkant du är trasig, det finns inget kvar att älska. Men det är jag som ser allt det vackra när allt det svarta har attackerat våra liv. Det är endast jag som kan rädda och älska er. Jag tror du är galen, kanske. Jag tar ett lugnt liv. Ett handslag av lite senapsgas. ”du ser så trött och sönder ut, leta efter våren för våren ska rädda folk som inte kan räddas, svarta änglar i båtar mot månen”. När hon är här: allt i sin ordning. Allt är på rätt plats. Utan henne. kaoset bryter ut och letar sig in under mina stackars vener. In under täcket! Göm dig under täcket. En liten brist på luft skulle göra dig gott, ge dina blodiga kinder lite färg. Och det är därför jag hatar detta magknip och sömnbrist och det är därför jag borde få i mig lite mat. Något med lite substans och mening. Så fina hus och färger, svarta änglar på väg mot rymden!