slowlydown
NOT ALL THOSE WHO WANDER ARE LOST


Ingen anledning till oro
fredag 26 november 2010

Så hösten drog med sig mörkret som alla andra år tidigare men denna gång var det betydligt mer intensivt och tjockt och som jag alltid gör så slängde jag mig rakt in i det. Det är tungt och det är segt. Sover när jag är vaken. Rörelselösa drömmar, raketer som går mot månen. Hösten drog med mig till verkligheten och plötsligt insåg man att man nog är vuxen nu. Verkligheten kunde jag dock klara av, när man stod på yttersta kanten, när man kravlade sig upp på korset för att brinna litegrann så kände man att man gjorde rätt fast det gjorde ont. Kryper tillbaka till sängen och drömmer om luften mot ansiktet och livet under vatten - precis som vanligt. Gränsen är dragen. Här börjar jag. Här börjar ni. Jag vet vad jag är vad jag tänker vet ni? Tänka om. Det tar tid att tänka om men jag tänker alltid om och när man än en gång tar och slänger sig in i en ny omloppsbana så vet man var man kan landa och var man är säker. Säker i mitt huvud och säker i hennes famn. Verklighet och dröm flyter ihop. Blir i slutändan samma sak. Drömmen kan avskriva verkligheten, verkligheten kan kan bli som en dröm. Världen är kolosal och den är trasig och yta yta yta är som han ser den men på sommaren letar sig ljus in under persiennen och asfalt blir varm. Vatten slår mot kusten, moln är vita, himlen oskyldigt blå. Det finns många bra saker. Bra saker i världen och bra saker i huvudet. Ingen anledning till oro helt enkelt.