Varför känner sig man så läskigt levande när man är blå? Varför är det kemiska i min historia något som vi aldrig pratar om? Den enda dikten jag tappat bort och nu är du mycket äldre än han var då. Historien förblir något tomt och ihåligt som jag taffligt famlar efter utan att fånga. Blundar. Försöker föreställa mig på en strand på en öde ö. Försöker föreställa mig att hela historien försiggår runt omkring ön på synligt avstånd. Börjar gå tillbaka. Här är jag. Sen går jag tillbaka genom tiden och oftast ser jag bara skepp och jag somnar alltid innan jag kommer till botten av detta inre hav. Jag känner en stor sorg inom mig men levandet bränner ändå inom mig ut i fingertopparna. Borde ta tag i det som jag inte kan ta tag i. Borde bara vara den jag alltid varit och inte springa in i vita tomma väggar. Pulsen går snabbt upp när jag vaknar för att sedan stabiliseras. Som en hastig överraskning att om att allt var på riktigt. Och gräset kommer till mig men allt är filtrerat och allt är 90-tal här omkring och varför är allt så varmt i mina minnen. I mina tomma minnen bryts bara solens gassande över het asfalt av ett tungt regn som faller ner medan åskan sakta kommer och sen går medan jag betraktar allt på ett tryggt avstånd men ändå läskigt nära. Varför känns det ibland som det enda jag gjort är att förlora saker. Att de flesta sakerna bara blåst förbi mig som en vindpust precis bredvid näsan. Människor som man aldrig kommer träffa men vars skugga ibland lägger sig som en skugga över oss alla för att viska ut en stilla sång om att vi inte ska glömma bort dem. De levande kommer till mig i mina drömmar också men på sätt och vis blev de spöken för länge sedan. Hon är nära men ändå stel, bara en skugga av vad hon var då för alla dessa år sedan men hon kommer tillbaka och pratar med mig och jag lyssnar stilla. Jag vaknar och allt är borta. Bussarna jag aldrig trodde skulle ta slut tog slut och även om jag idag skulle sätta mig på samma buss vid samma tid så skulle allt ha förändrats och allt ha bytts ut och det magiska i luften skulle vara som bortblåst. Ibland hör jag toner som jag hörde då och mitt hjärta hoppar till och tror att jorden snurrat åt det hållet och att ljuset inte är det snabbaste som finns och därför ramlar allt tillbaka över oss och är möjligt och denna gång kan det vara både annorlunda och exakt likadant. Men musiken tystnar, mina tankar byter riktning.