Insikten kommer till mig smygande. Fast den är på känd mark. För bortom medvetande har jag länge vetat att en punkt närmar sig. Livet som jag brukade leva. Min framtid och min historia. Det är en definierad period med sina uppgångar och nedgångar. Från tidpunkten då jag bröt upp och testade att leva själv. Alla djupa hål som jag simmat i och alla potentiella liv som jag drömt fram. Sen blir man vuxen och dagarna går från tidigt till sent. Men jag är glad. Även om jag inte vet vad som väntar mig. Men jag vill tillbaka. Jag vill norrut. Snön kommer ta min kropp i besittning och jag kommer andas in. Jag kommer andas ut. På sommaren: ett ljus som vägrar försvinna. Detta var stället min landsflykt gick efter jag satt eld på en hel landsände. Jag har först på senare tid vågat se tillbaka, in i de strukturerna, den rädslan, som fick mig att gå så vilse. Och mitt andetag går vidare och jag finner lite tröst i mitt mantra och i min stilla bön. En lugn röst från andra sidan Atlanten. Trots alla brutna ben och hål i mitt hjärta så gillar jag mina steg och spår i snön. Ångrar ingenting. Andas in. Andas ut. Fortsätter med spänd förväntan mot nya katastrofer och vindar och solar och snön som kommer ta över min kropp. Och jag börjar våga förstå. Trösten i att allt fast förflyktigas.